Biografi

Erik Chambert 1902 – 1988 var en av de första inredningsarkitekterna som utexaminerades från Högre Konstindustriella Skolan (numera Konstfack) 1925. Dessförinnan hade han fått silvermedalj för sitt gesällprov som snickare. Tillsammans med brodern och snickarmästaren Otto drev han familjeföretaget AB Chamberts möbelfabrik i Norrköping där han var den konstnärlige ledaren. Firman hade grundats 1883 av fadern Axel Chambert.

Som inredningsarkitekt debuterade Erik Chambert i större sammanhang på Stockholmsutställningen 1930. Där möblerade han i funktionalistisk stil en lägenhet ritad av den nyblivne stadsarkitekten i Norrköping Kurt von Schmalensee. Gotthard Johansson formulerade sin uppfattning om deltagandet i Svenska Dagbladet ”där enkelheten ej blivit torftighet och funktionalismen ej dogmatik”. Generalkommissarien Gregor Paulsson skrev i ett uppskattande brev till Erik Chambert om våningen: ”Vad mitt personliga omdöme om densamma beträffar vill jag utan förbehåll säga, att jag anser den vara en av de bäst lyckade på hela utställningen. Den står i överensstämmelse med den anda som vi velat åstadkomma.”

Erik Chambert skapade praktiska, bekväma och tidlösa möbler i funktionalistisk stil, som gjorde ett ljust och sobert intryck. Helena Dahlbäck Lutteman kallade stilen ”mänsklig funktionalism”. Genom studieresorna i Europa i unga år kom Erik Chambert i kontakt med Bauhaus-tänkandet och Art concret. Han tog intryck av tidens trend, men omformulerade vad han sett och sina erfarenheter till en personlig stil. För Stockholmsutställningen ritade han en fällbar liggstol i en lätt träkonstruktion med rödlackerade svängda armstöd i stål. Det var enda gången han använde detta material, typiskt för tiden. Stolen finns liksom även några andra av Erik Chamberts modeller i nyproduktion hos Källemo AB i Värnamo. En av de nyproducerade vilstolarna står i Arkitektur- och designcentrums (tidigare Arkitekturmuseets) bibliotek. En möbel skulle vara funktionell och passa in i miljön ansåg Erik Chambert. Ett arbetsbord av furu med vändbar skiva för vardag respektive fest och med en hyllkonstruktion av ribbor under för papper och ritningar visades på en utställning i Zürich 1949. De flesta möblerna producerades endast i ett eller ett fåtal exemplar. Ett undantag är stolen ”Poem” från 1953.

Erik Chambert sa ett år innan han dog ”utställningar har varit mitt liv”. Som möbelarkitekt deltog han och AB Chamberts möbelfabrik i flera viktiga internationella utställningar: Chicago 1933, världsutställningarna i Bryssel 1935 och i Paris 1937, den internationella hantverksutställningen i Berlin 1938 och världsutställningen i New York 1939.

Erik Chambert gav uttryck för sin bildskapande läggning även när han ritade möbler. Exempelvis kan nämnas de med rika intarsiainläggningar som gjordes som beställningsarbeten eller till utställningar. Han njöt av att skapa hela bilder, inte bara mönster, i intarsia med inläggning av figurer eller stadsmotiv i olika vackra träslag. Ofta kombinerade han även in skimrande pärlemor och metaller. 1945 ritade han skåpet ”Livets vågskål” som numera finns på Nationalmuseum. Dekupör var Manne Manning. En gouache från 1943 med samma titel var förebild till skåpet.

Som inredningsarkitekt fick Erik Chambert en lång rad uppdrag att skapa offentliga miljöer och privata hem. De flesta beställningarna gjordes av institutioner och företag i Norrköpingstrakten, men även Haga slott och Tessinska palatset hörde genom Byggnadsstyrelsen till kunderna. Förutom att ge förslag till möbler och textilier deltog han i färgsättning av väggar, ritade tyger, ibland för specifik användning, samt komponerade väggar och ett par större ridåer i applikationsteknik. Anne-Marie Ericsson skriver i boken ”Svenska Textilier 1890 -1990” ”ett intressant exempel utgör möbelarkitekten Erik Chambert som lät sina båda verksamheter som fri konstnär och formgivare löpa samman i rytmiskt distinkta mönster för textiltryck”. Erik Chambert samarbetade bland annat med Jobs Handtryck och Tabergs Yllefabrik. Ett tyg med stiliserade Norrköpingsmotiv, vilket klädde foajéväggarna i Norrköpings stadsteater, samt tyget “Skyttlarna” har på nytt tagits upp i produktion av Stadsmuseet i Norrköping. Museet härbärgerar också Chambertska firmans arkiv.

På 20-och 30-talen gjorde Erik Chambert ofta akvarellerade utsökta skisser av möbler, vilka han satte in i sitt sammanhang i ett möbleringsförslag för ett rum. Som förlagor till skåpdekorationer, väggmålningar och tapeter målade han gräs och blommor. Mot slutet av 30-talet utvecklades gouacherna till att innehålla fragment från verkligheten och organiska ej föreställande böljande former. 1943 debuterade Erik Chambert på Liljevalchs Höstsalong. Han var därefter representerad på Liljevalchs salonger flera gånger. På 50-talet målade Erik Chambert helt abstrakt och till att börja med namngav han tavlorna med Komposition och nummer eller bara versaler. Bo Sylvan skriver att Erik Chamberts måleri strävade mot ”geometrisk formtukt och sparsmakad färgskala”. Fram till och med 1959 arbetar Erik Chambert i gouache. 1960 övergår han till att använda oljefärger.

I mitten på 60-talet gick Erik Chambert ifrån de plana kompositionerna. Han formar reliefer i vitt, svart eller rött papper eller silverpapper samt guldfolie. Han ville skapa spänning genom rumsverkan. Åskådaren skulle förflytta sig framför verket och förnimma hur skuggor och dagrar förstärker upplevelsen. Relieferna byggdes in i plexiglaslådor, vilka var ett med konstverket. ”Damen med hunden” är ett tidigt exempel på denna teknik. Verket gjordes i 100 identiska exemplar. Det ingick i Konstfrämjandets utställning ”Multikonst” som 1967 visades samtidigt på 100 platser i landet.

Erik Chambert har betraktats som konkretist, men som Staffan Carlén påpekar i förordet till katalogen till separatutställningen på Millesgården 1990 ”ville Erik Chambert inte kalla sina bilder konkreta och därför är det kanske riktigare att tala om en geometrisk abstraktion”. Nästan alltid fanns det en upplevelse eller ett intryck bakom verken. Det kan vara tankar om livet som exempelvis i ”Livets vågskål”, triptyken ”Livscykel” från 1963 på Norrköpings konstmuseum eller ”Ett liv”-serien I–X eller egna upplevelser och synintryck ofta i samband med de årliga resorna på sommaren i Europa exempelvis i ”Hallarna” 1965, ”Pointe du Raz” 1967 eller ”Gibraltar” 1980.

Mot slutet av 60-talet, under 70-talet och i början av 80-talet laborerade Erik Chambert ytterligare med ljus och ljusbrytning och använde då enbart plexiglas i plattor och stavar, ibland bemålade på ovansidan, för att förstärka motivet. Bo Sylvan kallade, i sitt invigningstal till utställningen på Millesgården, skulpturrelieferna från början av 80-talet i kristallklart plexiglas för ”ljusorglar”. Alla plexiglasverk med tillhörande lådor är sågade, slipade och sammanfogade för hand på ett estetiskt skickligt sätt. Den unge snickargesällen hade lärt sig att hantera träet med stor kunskap. På samma sätt utnyttjade den mogne konstnären sin uppfinningsförmåga och sitt hantverkskunnande för att hitta tekniska lösningar vid arbetet i plexiglas. Samtliga lådor är kvadratiska och de största lådorna är cirka 1 meter x 1 meter. Erik Chambert såg en utmaning i att skapa expansiva spänningar i en kvadrat.

Otto G. Carlsund och Gösta Adrian Nilsson hade anknytning till Norrköping och Erik Chambert kom tidigt i kontakt med och inspirerades av deras konst. En av de mycket få tavlor Erik Chambert köpte var en liten gouache av GAN. Den konkreta konsten spelade en viktig roll i Norrköping från 1930-talet och framåt. Museicheferna Aron Borelius, Gösta Lilja och Bo Sylvan och museiintendent Folke Lallander var livliga förespråkare för nonfigurativ konst. Två av Erik Chamberts viktigaste separatutställningar med konst visades på Norrköpings Konstmuseum, 1965 och 1981. Under 80-talet, sedan möbelfirman lagts ner ägnade sig Erik Chambert helt åt konsten och hade då kapacitet för ett antal separatutställningar utanför hemstaden. Han ställde gärna ut hos Sara Bonnier på Galleri Bleue i Stockholm. Varje utställning av bildkonst eller av möbler föregicks av en serie skisser eller modeller som visade hur föremålen skulle placeras i utställningsrummet för att skapa en spännande och varierad rytm.

Internationellt framträdde Erik Chambert första gången som konstnär på Surindependenternas salong i Paris 1951. Under 50-talet och ett par gånger under 70-talet samt 1980 ställde han ut sina verk på Salon des Réalités nouvelles i Paris. 1957 inbjöds han till separatutställning på Galerie Colette Allendy, som förutom Galerie Denise René var ett av de angelägnaste gallerierna i Paris för den aktuella konsten. Paris betydde mycket för Erik Chambert både för presentation av egna verk och för att ta del av strömningar inom konstvärlden. Eriks hustru Inga som var utbildad till teckningslärarinna vid Högre Konstindustriella Skolan var ett fint stöd i kontakten med utländska gallerier, tullare med mera eftersom hon var mycket duktig i språk. Hon delade starkt sin makes intresse för konst vilket avspeglade sig i allt paret gjorde och i deras hemmiljö i villan bakom Norrköpings Konstmuseum.

Erik Chambert gjorde inte någon åtskillnad på olika former av skapande. De senaste konstverken fanns ofta med i affärens skyltning med firmans egna möbler. Annonserna för företaget i lokalpressen bestod ofta av egna kompositioner. Den smäckra, eleganta stolen ”Poem” är funktionell att sitta på vid matsalsbordet, men är även en skulptur vacker att titta på. Dan Gordon upphäver med denna stol tyngdlagen i den lilla bilden av stolen på sista sidan i sin bok ”Svenska stolar och deras formgivare 1899 -2001”, 2002. Beröringspunkterna är många mellan formgivaren, skaparen av miljöer och bildkonstnären. Thomas Millroth som kände Erik Chambert skriver: ”Erik Chambert var en konstnär som var hängiven men utan stora åthävor. Formgivningen, möblerna, möbelbutiken var lika viktiga i hans livsverk som det fria skapandet och han hade säkert aldrig någon avsikt att lämna detta för en internationell karriär som konstnär. Han stod för en kvalitativ storhet i de mindre sammanhangen. Om någon kan kallas outsider eller petit maître så var det han.”

Mycket lite har skrivits om Erik Chambert. Helena Dahlbäck Lutteman beskriver honom huvudsakligen som möbeldesigner i boken ”Erik Chambert Konstnären som möbelskapare”, vilken gavs ut i samband med utställningen ”Mathsson, Chambert, Kandell, Bohlin” på Nationalmuseum 1993. Thomas Millroths bok ”Erik Chambert”, 1993, med en användbar verkförteckning, behandlar mest konsten, men poängterar att Erik Chamberts möbeldesign och konst var två sidor av samma skapande. Bonnie Festin som lärt känna Erik Chambert producerade efter hans död filmen ”Poem”, 1990, där hon förutom konsten och möbelskapandet även försökt att ge en bild av den något lågmälde, fantasifulle, klurige och ständigt nyskapande människan Erik Chambert. I allt han företog sig, även privat, ingick skapandet. En hälsning från någon av de många resorna till hemmavarande barn bestod ofta av en abstrakt komposition. Och så signaturen, en hyvel, möbelsnickarens signum.

Maria Tarkpea